ellenavecbaguette

(au moins je n'ai pas atteint la dysenterie... (=jag har åtminstone inte diarré :P)). och, jag försökte skriva rubriken på svenska men sen kom jag inte på hur man skriver "victime" för en sjukdom. för det är väl ändå inte "offer"?
hur som haver, jag började bli lite orolig för vad som händer med mej denna vecka, så jag sökte på nätet för att kolla upp om det verkligen bara var i mitt huvud, och tro det eller ej men jag fann detta:

Deprime Post-Spectacle

i riskzonen: arbetande inom sektionen show-biz, till exempel musiker, dansörer, cirkusartister, komiker och aktörer. i de flesta fall är sjukdomen en direkt påföljd av en eller en serie av föreställningar, där den drabbades neuroner går vilse när de inte längre behöver lägga 110% på nämnda föreställning(ar).

symptom: känsla av tomhet, plötslig förvirring. motivationssvackor kan förekomma. sjukdomen manifesterar sej i mer seriösa fall även fysiskt, där muskeltrötthet, träningsvärksliknande smärtor och även allmänna ledproblem i exempelvis knän är vanligt förekommande. (not: min benhinneinflammation har behagat återuppdyka. jag kan inte jogga... tänk er en rökare som plötsligt fått astma. och sen eh, 50 gånger mindre allvarligt. huh... effekten blev inte särskilt slående där va?)

behandling: för näravarande finns ingen känd metod för att direkt bota den drabbade. då sjukdomen är relativt ovanlig är forskningen inom området ännu inte särskilt långt framskriden, och man har hittills inte funnit ett effektivt läkemedel för att bota sjukdomen. den drabbade rekommenderas i väntan på nya rön träna så mycket denne bara kan för att glömma att allt är Slut. utökat umgänge med andra show-bizarbetare förordas också. om symptomen kvarstår kan vi inte annat än rekommendera uppsättning av en ny föreställning inom kort.

källa: vardguiden.se

hmm.. jag försöker för tillfället följa deras råd bäst jag kan; denna vecka har jag sett till att begiva mej till cirkusen måndag, onsdag och fredag, och dessutom har jag träffat jonglören som bor i Thonon i torsdags (asnajs; åt picknick på baguette och chèvre i hans minilägenhet med honom och hans tjej, och därefter placerade vi oss i en park för att kasta små bollar i luften...). jag tror att jag är på bättringsvägen :). men det där med benhinneinflammationen stör mej, så det är nog bäst att jag tar det försiktigt och fortsätter behandlingen ett tag till.
i väntan på att jag är helt frisk ger jag mej in på en liten nostalgitripp från förra helgen:


vi 'dyrkar' den heliga pinnen (som egentligen är till att hissa upp och ner trapetsen) 

jag (för mammas och pappas skull...)

Clémence (värdsyster) och jag :)  när Clémence tappade diabolon roade jag mej flera gånger med att avbryta och fråga "c'est fini?" vilket drev Clémences rollfigur till vansinne ("NON!!!") och publiken till skratt :D

Clémence och min värdbror Raphaël

Steve kastar Laurine... de hade ett jättecoolt nummer som slutade med att Laurine nockade Steve och drog ut honom i släp efter moppen Steve åkte in på scen med :P.

annars börjar det kännas att jag snart ska hem; folk börjar fråga om de får komma till Stockholm (jag har glatt bjudit in allihop, så att ni är förberedda mina fina föräldrar) och om jag kommer tillbaka nästa år... och jag längtar hem lite, och till landet. snart kommer jag! kram på er fina hemmamänninskor!

Jag ber å det allra högtidligaste om ursäkt för min cyber-frånvaro förra helgen; om jag hade haft möjlighet att undvika detta högst opassande hade jag gjort det. Men jag hade cirkus mellan 10-18 lördag och söndag så det fanns inte på kartan att slå upp datorn mitt i det. Denna helg har vi föreställning, igår, i fredags och idag så officiellt sett har jag ingen som helst möjlighet att bre på idag heller. Men, jag älskar er ändå.

På väg hem från träningen förra veckan smakade jag för första gången i mitt liv en macaron från Ladurée. Det var ett högtidligt ögonblick. Jag trampade helt spontant in i butiken och frågade vilken av deras macaroner som var godast, de svarade caramel-beurre salé. Så jag tog en sån. Mmm…


Inför första repet i lördags sov vi i Raphaëls lägenhet nära Genève. Vi hade värsta sköna kvällen, Raphaël, Clémence och jag, fast Raphaël missbedömde grovt hus mycket pasta vi behövde…

Behövde en paus från Frankrike i torsdags, så jag slog en pling till Johanna, svenskan som är på utbyte och bor i min grannstad. Måste säja att hennes gymnasie verkar lite mer class än mitt...

Fast ovan är iaf inte hennes skola :P

Affischen till vårt eminenta spectacle är nästan lika sublim som föreställningen i sej. Nästan. Jag figurerar längst till vänster… Föreställning: Vi är ett fabulöst gäng, så tajta att vi nästan sitter ihop ;). Man skulle kunna göra en föreställning med bara det vi gör BAKOM scenen.

min scenkostym (inklusive jag), för mammas skull...

Jag har ett ringnummer, kompar Clémences diabolonummer på fiol och dessutom är nästan alla på scen i övergångarna mellan numren (och gör dumheter. Typ, hoppar runt som valfritt djur, cyklar runt på pyttesmå cyklar, skapar alternativ beatbox där alla gör varsitt ljud… Dansar tango placerad på någons axlar som i Snövit… m.m., m.m. ) Precis innan mellanakten (vet inte om det heter så men jag har glömt vad entracte heter på svenska) gick alla ut i mode ”skönt, då var det klart, vem kan hjälpa mej att flytta bort den hära tjockmattan?”, sen fick någon ”syn på” publiken, och alla började skratta… Typ, sen bara: ”ey, c’est l’entracte!”. Bref, jag går på amfetamin under hela föreställningen och hoppar runt som en kanin bakom ridån. Lyckades till och med locka hit lite folk från plugget samt mina tre värdfamiljer; bäst att inte klanta till det alltför mycket. Men ärligt talat, jag har aldrig känt mej så proffsig förut (snälla, låt mej få stanna i denna ljuvliga illusion). Sällan har jag varit så nöjd heller. Det slår inte ens macaronen från Ladurée. Man blir lite hög av att stå på scen.

Men efter en helg som denna däckar till och med en viking som jag.

Nästa helg lägger jag upp bilder från föreställningen. Kanske. I alla fall, det kommer säkert finnas massor på ansiktsboken. Kram på er :D