"autografer efter föreställningen"
Jag ber å det allra högtidligaste om ursäkt för min cyber-frånvaro förra helgen; om jag hade haft möjlighet att undvika detta högst opassande hade jag gjort det. Men jag hade cirkus mellan 10-18 lördag och söndag så det fanns inte på kartan att slå upp datorn mitt i det. Denna helg har vi föreställning, igår, i fredags och idag så officiellt sett har jag ingen som helst möjlighet att bre på idag heller. Men, jag älskar er ändå.
På väg hem från träningen förra veckan smakade jag för första gången i mitt liv en macaron från Ladurée. Det var ett högtidligt ögonblick. Jag trampade helt spontant in i butiken och frågade vilken av deras macaroner som var godast, de svarade caramel-beurre salé. Så jag tog en sån. Mmm…
Inför första repet i lördags sov vi i Raphaëls lägenhet nära Genève. Vi hade värsta sköna kvällen, Raphaël, Clémence och jag, fast Raphaël missbedömde grovt hus mycket pasta vi behövde…
Behövde en paus från Frankrike i torsdags, så jag slog en pling till Johanna, svenskan som är på utbyte och bor i min grannstad. Måste säja att hennes gymnasie verkar lite mer class än mitt... 
Fast ovan är iaf inte hennes skola :P
Affischen till vårt eminenta spectacle är nästan lika sublim som föreställningen i sej. Nästan. Jag figurerar längst till vänster… Föreställning: Vi är ett fabulöst gäng, så tajta att vi nästan sitter ihop ;). Man skulle kunna göra en föreställning med bara det vi gör BAKOM scenen.
min scenkostym (inklusive jag), för mammas skull...
Jag har ett ringnummer, kompar Clémences diabolonummer på fiol och dessutom är nästan alla på scen i övergångarna mellan numren (och gör dumheter. Typ, hoppar runt som valfritt djur, cyklar runt på pyttesmå cyklar, skapar alternativ beatbox där alla gör varsitt ljud… Dansar tango placerad på någons axlar som i Snövit… m.m., m.m. ) Precis innan mellanakten (vet inte om det heter så men jag har glömt vad entracte heter på svenska) gick alla ut i mode ”skönt, då var det klart, vem kan hjälpa mej att flytta bort den hära tjockmattan?”, sen fick någon ”syn på” publiken, och alla började skratta… Typ, sen bara: ”ey, c’est l’entracte!”. Bref, jag går på amfetamin under hela föreställningen och hoppar runt som en kanin bakom ridån. Lyckades till och med locka hit lite folk från plugget samt mina tre värdfamiljer; bäst att inte klanta till det alltför mycket. Men ärligt talat, jag har aldrig känt mej så proffsig förut (snälla, låt mej få stanna i denna ljuvliga illusion). Sällan har jag varit så nöjd heller. Det slår inte ens macaronen från Ladurée. Man blir lite hög av att stå på scen. 
Men efter en helg som denna däckar till och med en viking som jag.
Nästa helg lägger jag upp bilder från föreställningen. Kanske. I alla fall, det kommer säkert finnas massor på ansiktsboken. Kram på er :D
